Jag försöker finna styrka och jag försöker att finna hopp, och jag kan inte vila. Det gör för ont i min kropp.. Jag ser bilder av dig varje gång jag jag blundar. När jag känner doften av dig på kudden bredvid mig så ryser jag. Jag kunde ha det så bra, kunde ha det hur jag ville, men jag sumpade chansen. Jag vet inte.. Det känns som att jag bygger upp saker, som jag sedan lämnar. Jag vet att i slutändan så är det jag som måste förändras, försöker alltid intala alla andra om vad som är rätt och vad som är fel, men jag ser aldrig mig själv och tar min egna del. Men att göra såhär mot dig är något jag aldrig kan förlåta mig själv över att jag gjorde. Jag borde ha förstått och lyssnat på orden. Du försökte förklara och berätta hur du kände, men jag valde att hålla för öronen, vända och gå. Jag är den som hatar att sitta o sakna, tänka på alla minnen och verkligen tänka, dedär har hänt i mitt liv.. Jag är inte den som alltid ska vara stark, jag kan också må skit! Jag gör det nu.. Och jag vet att du känner precis samma sak. Men vi kan inte gå tillbaka och spela om allt i repris, vi har gjort det för många gånger. Allting var för bra, jag visste inte riktigt från början varför jag fick ha dig i mitt liv, som en gåva från gud, det finaste jag fått. Du gav mig hopp och någonting att tro på igen. Vi delade mycket och lärde varandra saker, men tanken på dig håller mig vaken. Jag kan inte sova på nätterna.. Det känns som att 4 månader har passerat och att det var en dröm. Det spelar ingen roll hur mycket jag skriver, det går inte o skriva dom känslorna jag har inuti. Jag kommer ihåg alla dagar med dig. Utan tvekan.. Så har dom finaste stunderna i mitt liv varit med dig. Jag vet inte om jag kunde ha förändrats.. Jag hade velat att förändrats och det kanske är det som är problemet. Men med dig fick jag förändras, till något bättre jag var innan.. Jag tror inte saker bara händer, allting har en mening. Och våran mening har inte slutat än, för att det du har gett mig finns kvar här.